.

Häromdagen var det några små tjejjer som stog här ute på gården och blåste såpbubblor.
Helt plötsligt gick allt i en svindlande hastighet och jag slungades tillbaka i tiden.

Jag slungades tillbaka till tiden då jag själv var ett litet barn. Ett barn utan ett enda bekymmer i hela världen, med stora drömmar och förväntningar om framtiden. Ett barn som blåste såpbubblor med kompisarna ute i lekparken. Jag kommer ihåg hur man med kladdiga fingrar stod och blåste bubblor, för att i några sekunder kunna stå och beundra dem när dem långsamt singlade upp mot himlen. För att sedan dra efter andan på nytt och göra om den lilla proceduren..

Inte för att jag vill påstå att jag har några bekymmer idag. Tyvärt om snarare!
Jag är nästan oförskämt nöjd över hur jag har det just nu. Jag har så himla mycket possitivt i mitt liv!
Så mycket, och så många, som jag är så otroligt tacksam över. Sen är jag så glad över vem och vad jag är idag. Vem jag har blivit. Att jag börjar lära känna mig själv på ett helt annat plan. Att jag idag känner mina styrkor och börjar förstå hur jag ska hantera mina svagheter.

Jag minns att när jag var liten, längtade jag så efter att bli vuxen.
Dock så hade jag helt andra planer och föreställningar om hur mitt vuxna liv skulle bli. Inte ens i min livligaste fantasi hade jag nog kunnat föreställa mig, att mitt liv skulle se ut så som det gör idag. Men jag är nöjd, och jag är glad. Jag är nöjd över vem jag är, och jag är tacksam över både dom med- och motgångarna jag stött på genom livet. Dom har format mig, skapat mig. Till den jag är just idag!