.

 

 

 

Alla vet att jag faktiskt någonstans inom mig älskar barn, och är väldigt duktig och pedagogisk med dom. Jag har ett långt tålamod, och brusar sällan upp helt i onödan. Säger jag till, gör jag det på ett lungt men bestämt sätt. 

 

Men, i förrgår när jag vaknade.. Ja då kände jag mig inte det minsta pedagogisk eller lugn, och jag hade inget tålamod alls. Barnen gapade och skrek precis nedanför mitt fönster som är precis ovanför porten. Och för att inte dö av värmeslag inne i min lägenhet, är jag så illa tvungen att ha fönstret öppet. 

 

Det ekade mellan husen, barnvrålen och skratten studdsade emot husväggarna! Visst bor jag precis brevid lekparken, men när dom leker där är det inte alls samma ljudvolym. Och detta var då det allra sista jag ville varkna till... Jag blev så trött, less och frustrerad, att jag inte gjorde någonting alls. Jag förmådde mig inte ens att kliva upp ur sängen. 

 

Så inte ens då brusade jag upp.

Och när jag gick till jobbet ett par timmar senare,

fick jag se hur fint dom hade gjort nedanför mitt fönster...